Varför känns varje avbruten diet som ett misslyckande? Om den gett effekt så borde det bara kännas som en paus, för ingen vettig diet kan hålla på i evighet.
Varför gå på diet alls då, kan man då undra. För min del var det det faktum att jag gick upp ungefär 10 kg på en höst för två år sedan under en period av depression. Jag tröståt och rörde på mig så lite som möjligt. Kilona bara klibbade fast på kroppen. Det kommande åren så bara satt det där, som fastlimmade runt om, överallt.
Hösten 2016 började jag styrketräna. Fyra gånger i veckan gick jag och lyfte skrot. Jag mådde bättre, blev starkare, höll eventuell depression på avstånd. Efter 8 månader så hade jag blivit mycket starkare, men inte ett hekto hade ändrats på vågen.
Det var det som kändes så konstigt. Åt jag lite, ingen skillnad, åt jag mycket, ingen skillnad.
Jag VET att man inte går ner i vikt av att styrketräna, men att jag inte gick upp heller (men byggde muskler), fick ändrad kroppskomposition (samma fettprocent hela tiden) eller ändrad kroppsform (såg likadan ut) kändes så underligt. Jag BLEV starkare, men INGET ändrades på vågen.
Och visst, man måste inte vara smal. Faktum är att jag har blivit mycket mer accepterande gällande min kropp sedan jag började träna (ämne för en annan dag). Men de extra kilona jag bar omkring på var inte bara kosmetiska. Det var ett fysiskt hinder och en påfrestning.
Jag har alltid varit rätt rörlig, men nu blev det problem med rörligheten. Inte för att jag var stel, utan för att du kan inte vika leder när fett möter fett emellan. Dessutom så var den extra vikten jag bar på en påfrestning på mina redan dåliga knän. Som tur är så kändes det som om min ökade styrka kompenserade för den ökade vikten mina knän fick hålla upp.
Men jag började min diet i början av sommaren, tog det lugnt, valde att inte ”banta” utan snarare begränsa mina kalorier litegrann och försöka öka proteinintaget. Det funkade. Vikten minskade, fett började försvinna. Ökning av resultaten på gymmet saktade ner signifikant.
Jag höll på över sommaren. Åt glass totalt 3 gånger på hela sommaren. Var relativt strikt, höll mig till min plan. Gick ner 5 kilo.
Sen tröttnade jag. Hösten kom, jag hade inte lust längre. Jag slutade logga min mat. Jag började tillåta mig godis. Jag slarvade med proteinet.
Jag har inte gått upp än, trots några veckor av strunt i dieten, men jag mår sämre än vad jag borde. Vi ska inte tala om hur mycket choklad-M&M’s jag ätit de senaste veckorna.
Jag är för en balanserad, accepterande kost. Inget ska vara förbjudet, men inget ska få gå överstyr. Jag har gått överstyr, åt fel håll, just nu. Jag måste hala in tyglarna, sluta med skräpet, börja äta det som får mig att må bra och känna mig balanserad.
För jag har förstått det nu. Min diet är inte om att se bra ut, utan om att må bra, fysiskt och mentalt. Men låt inte din diet leda till något som gör ditt liv svårt. För ju enklare du kan göra det, desto mindre chans att misslyckas.