Jag har alltid varit en sån där overachiever, en duktig flicka. Jag har inte alltid varit bäst på allt, men där jag hade nån kontroll så skulle jag vara bäst. Bra var inte nog, bäst var det enda acceptabla. Detta är anledningen till att de ämnen som inte blev ett MVG i gymnasiet fortfarande stör mig. De där perfektionistiska tendenserna kan tära på en.
Så kommer vi till gymmet. Gymmet ska vara en plats att göra av med överskottsenergi, tömma hjärnan, fokusera på precis det man gör och göra det hela för den mentala hälsan. Allt sånt där trevligt. Men det är inte så det funkar i min ”duktig flicka”-hjärna.
För veckan hade jag ett pass med PT, dagens efter skulle jag köra knäböjspass på egen hand.
Uppvärmningen gick bra, men sedan packade jag på arbetsvikten, samma som jag jobbat med 4 dagar tidigare. Jag hakade av, klev ut och kände bara ”nej, det här går inte!”. Jag kände mig lika krokig och ostabil som en ostbåge. ”Okej, det blir inte stenhårt pass idag” tänkte jag och plockade av 7,5 kg, så det blev en vikt jag vet att jag klarar av. För säkerhets skull drog jag även på lyftarbältet.
Jag lyfte av, klev ut och började knäböja. Efter tre rep började det göra ont i knät, när de fem repen var över så var det lika kämpigt som om de var det sista setet, inte det första.
Jag gav upp, powerwalkade i uppförsbacke på ett löpband och gick sedan hem. Besviken. Kantstött. Stinkande av misslyckade.
Jag kunde inte ta mig till gymmet resten av veckan. Det gick inte. Mentalt fanns det en spärr. Gymmet var ett misslyckande, varför skulle jag gå dit igen?
Varför måste gymmet vara en prestation? Varför måste jag bli så upprörd över en dålig dag?
Så idag hade jag ett pass med PT:n. Det gick bra och jag kommer ha sjukt mycket träningsvärk de kommande dagarna. Det kommer bli bättre. Nu är det nya tag.
Det är fördelen med tiden, det kommer alltid en ny måndag, en ny vecka, en chans för en ny start. Ta den och gå vidare.