Jag tog en långhelg och åkte till Finland för första gången i mitt liv, Helsingfors för att vara mer exakt.
I första hand var det för att hälsa på en kollega som bor där, men också att första gången besöka ett av våra närmsta grannland. Dessutom fick jag en chans att titta på deras inte ens en vecka gamla kontor.
Jag har en tendens att fundera på helt random saker i vardagen (ska vi prata om hur man väljer vilka dörrar som öppnas på tunnelbanan?), så här är några av mina reflektioner efter en helg i Helsingfors.
Det finns inte bara en eller två sorters lakrits i hyllan, det finns en hel hylla! Det är verkligen ”The Land of Salmiaki”, det är som nationalgodiset och det är lika mycket lakrits i godisutbudet som resten av godiset tillsammans.
Det var tyst på kontoret, väldigt tyst. Trots att det satt 100 personer på kontoret. Visst, det var ett väldigt stort kontor, men pratar inte Finländare med varandra?! När jag pratade med några svensktalande kollegor så kändes det som om det liksom ekade i lokalen. Anar att SATW hade rätt.
”Det luktar nytt här” var en av de första saker som jag sa när jag klev in på nya kontoret. ”Det är bara ni svenskar som pratar om hur det luktar” påpekar min finska kollega. Tydligen är det inget som en finländare pratar om. Vi är grannar, men så olika, på både stora och små saker.
På damernas offentliga toaletter finns det inte bara toalett och handfat, utan även ett duschmunstycke. Är det något alternativ till bidé eller vad är det som pågår?
Inne i city är det otroligt svårt att hitta en sopkorg. Det finns på något enstaka spårvagnsstopp, men det var en jäkla kamp att hitta en.
Det är högertrafik på tunnelbanan. Inte vänstertrafik som i Stockholm. Man får tänka till gällande vilken sida plattformen man ska ställa sig.
På tal om lokaltrafik, biljettautomaterna är så praktiska, lättanvända och tillgängliga. Det går att betala med cash och kort och du kan enkelt få alla typer av biljetter. Kan vi få samma system i Stockholm, please?
Dessutom, det finns mer svenska runtom i Helsingfors än man kan tro. Skyltar i T-banesystemet, biljettautomater och till och med finlandssvenskar. Jag blev lika förvånad varje gång. Men mest praktiskt, alla finländare var väldigt bra på engelska.
Man går inte mot röd gubbe. Man gör det inte helt enkelt. Som svensk och speciellt Stockholmare sitter otåligheten i ryggmärgen och det är otroligt svårt att inte gå över en gata utan någon trafik, bara för att det visas en röd gubbe.
Nog för att man *ahem* har förutfattade meningar om finländare och deras alkoholkonsumtion, men jag märkte att flera ställen hade en *-markering på sina cocktails som gick att få alkoholfri. Tror inte att jag sett det så tydligt markerat på svenska menyer. Väldigt praktiskt för sådana som mig som inte dricker särskilt mycket.
Det finns inget Über i Finland (pga lagstifning), men man kan beställa taxi via SMS och då dyker det upp en bil snabbt. Alltså, det är bäst du har jackan och skorna på dig när du skickar, för när du lämnar porten står den och väntar.
Jag bodde i centrala Helsingfors, ett kvarter från största shoppinggatan och Stockmann, och dessutom var jag där en vecka innan jul. Men den där julstressen som genomsyrar hela luften i Stockholm den här tiden på året kände jag inte av. Det är som om finländare inte julstressar.
Vi svenskar att vill tro att vi är i framkant när det gäller teknik, som att vi är väldigt duktiga på kontantlösa betalningar. Men finländarna har kontaktlösa betalningar ÖVERALLT, och väldigt många verkar använda dem.
Som en sista grej, personalen i säkerhetskontrollen på Helsinki Airport var otroligt trevlig. När det tyckte en sak så konstig ut på röntgen och ville titta närmare på den så var de nästan ursäktande när jag erbjöd mig att öppna väskan. That’s how you do service, people!
Generellt hade jag en väldigt mysig långhelg i Helsingfors och jag kommer garanterat åka dit och besöka en sommar, så man kan få lite bättre väder, som grädde på moset.