För ungefär 2 veckor sedan bestämde jag mig för att ta dykarcertifikat. Så off I went till en dykshop som var kopplat till PADI so låg i närheten av kontoret och anmälde mig.
I måndags var det första teorilektionen (alla rätt på quizzen, yes!) och i onsdags första dykningen i pool.
Teori var easy då jag varit väldigt ordentlig och
1. läst hela boken.
2. Titta på hela DVDn.
3. Svarat på alla frågor i boken skriftligt.
4. Svarat på alla kunskapskontroller.
Jag var så förbered man kan vara. No problem.
Men sen kom pooldyket. Jag säger men, och det låter otroligt negativt, det är inte riktigt sant. Allt gick bra, förutom en sak: att andas med regulatorn utan masken på under vatten.
Av någon anledning så var det här egentligen det enda som jag var orolig för.
Först fick vi testa versionen att stående med vattnet, utan masken på, bara luta sig fram och stoppa ner ansiktet i vattnet och andas i regulatorn. Första doppet var jobbigt. Men sen bet jag ihop, stoppade ner huvudet och gjorde mitt bästa att fokusera på att bara andas genom munnen. Det kändes som om det pågick för EVIGT innan man fick en klapp på huvudet att ställa sig upp. Men jag klarade det.
Spola fram 3 timmar och vi har gjort en hel del övningar, bland annat att tömma delvis vattenfylld mask, plocka ur och slänga bort regulatorn för att sedan leta reda på den och att få luften avstängd. Inga problem. Inget känns särskilt jobbigt. Då är det dags för en av de sista sakerna: att med regulatorn i munnen, ta av masken, andas (i regulatorn då), ta på masken och tömma den.
Av någon anledning så går det inte för mig. När jag tar av masken får jag panik. Jag får en känsla av att jag kommer drunkna. Försöker flera gånger, men kan inte lugna ner mig. Klara inte av att fokusera. Reptilhjärnan har gått i baklås. Intellektuellt VET jag att jag klarar det här, det går jättebra att andas genom endast munnen, näsa kommer ”stänga av” med bara liiite fokus, men det gick bara inte. Jag var fysiskt och mentalt trött och det ledde till att jag inte kunde tvinga undan drukningsimpulsen som var så överdriven.
Prestationsångesten och den överväldigande besvikelsen efteråt gick nästa att ta på. Jag ville inte se någon i ögonen. Jag skämdes nå otroligt. Jag gillar INTE att misslyckas. Jag vill klara det här.
Så idag har jag tränat, liksom gjort dykarhemläxa. ”Hur då?” kanske du undrar. Jo, jag har snorklat utan mask i handfatet.
Jag vet, det låter helt sjukt. Men att sänka ner ansiktet under vattnet är det närmsta jag kan komma hemma. Jag satte en timer, stoppade ner ansiktet och andades. Efter några försök gick det.
Ska göra det några gånger till fram till nästa pooldyk och hoppas att upprepad exponering till det gör att jag kan känna mig lugnare och ge mig lite självförtroende vilket kommer hjälpa.
Bara att dyka i, head first!