Så vid lunch idag kom samtalet.
”Hej, är du på jobbet?”
Ja
”Jag ringer för att det kändes konstigt att SMSa. Farmor somnade in 10 över 10 i dag.”
Det var väntat. Jag var och besökte henne på sjukhuset för exakt två veckor sedan och hade tänkt hälsa på igen förra helgen, men undvek det eftersom jag hade en dunderförkylning.
Diagnosen var långt gången bukspottkörtelcancer, den där cancern som är ovanlig och har mycket hög dödlighet. När det väl var konstaterat vad det var hon hade för nått lite över ett år sedan så var det redan för sent, ingen behandling skulle hjälpa, ingen bot fanns. Fick för bara några dagar sedan höra att hennes läkare aldrig tidigare sett någon med så höga cancerhalter i kroppen som fortfarande var vid liv.
Så detta har vi väntat på senaste året. Det har varit något som vi vetat skulle komma, bara inte när. Idag var tiden inne och farmor fick gå vidare.
Vila i frid, finaste farmor.
